Den äldre damen yttrade sina ord med en tom men ändå något bedjande blick.
Jag blev ganska paff. Det här var ingen tiggare. Men ändå, av ren reflex svarade jag som vanligt.
- “Nej tyvärr”. Jag ljög, jag var väl medveten om att jag hade två stycken tjugokronorssedlar i plånboken.
Att jag ljugit för tiggare förut har inte brytt mig. Vissa tiggare ska man inte ge pengar. Pengarna går ändå inte till tiggaren utan till någon annan kriminell som “äger” tiggaren.
Men den här gången så ältade jag mitt beslut om att ljuga.
Vem var damen?
Vad behövde hon 20kr till?
Skulle hon besöka sina söner och behövde 20kr till tunnelbanan?
Jag stannade upp och tittade tillbaka om jag kunde se damen.
Nej. Hon var borta.
Jag fortsatte fortsatte mot mitt mål, jag skulle träna. Men tanken höll sig fast! Varför gick den äldre damen runt i den kalla vintern och tiggde pengar. Och just 20kr?! Okej att detta var övre Östermalm, men fortfarande! Det är ganska fräck att fråga efter 20kr!
..hon kanske är desperat? Varför skulle hon ANNARS be om just 20kr, ute på gatan i denna kyla?!
Jag kunde inte släppa tanken. Jag vände mig om och började gå mot det hållet damen hade försvunnit. Fast besluten om att ta reda på vad hon behövde pengarna till.
Jag fick gå flera hundra meter innan jag fick syn på henne. Jag ökade farten och hann ikapp.
- “Ursäkta mig.. Vad behöver du 20kr till?”
- “Cigaretter” svarade den äldre damen.
Såhär efteråt är jag mycket nöjd över att jag gick tillbaka för att ta reda på ändamålet för pengarna. Hade det varit till någon god sak hade hon fått pengar. Ingen tvekan. Men inte till cigaretter. Jag kan verkligen slappna av nu.
…
..
eller…
Hade hon cancer?
Visste hon att hon skulle dö?!
VAR DETTA HENNES SISTA CIGARETT I LIVET?!
GUD!!! FÖRLÅT MIG!!
.
.
.
*Överdrift har förekommit för dramatisk effekt*
DS