Martins Blogg

Jag har fått skämmas massor den sista tiden.

Först för att jag inte har varit på Rebeccas muskelklass på länge..

.

Att jag inte har varit på hennes klass på länge hade inte spelat någon roll om jag och Rebecca inte hade varit vänner. OK, skrev “inte” tre gånger i den meningen, men jag hoppas att ni hängde med ändå. Läs den snabbare annars.

De gånger jag har träffat henne har jag alltid fått komma på undenflykter till varför jag inte hade kommit på hennes pass. “jobb”, “bakfylla” och “behövde verkligen sova ut” har använts frekvent. Men nu hade mina undanflykter blivit jobbigare än att faktiskt vara med på hennes pass.

Sagt och gjort.

För hennes pass är GRYMMA! Efter ca 15min vadar jag i mitt egna svett! Alla andra verkar ta passet med en klackspark såhär långt, som består av ca 70/30 tjejer/killar. Rebecca säger glatt i sitt headset “Kul att se lite svett därnere!”, och jag försöker le tillbaka, men allt fokus går åt till att utföra mördarövningarna som jag utsätts för. Jag får slita som ett DJUR! Inte heller vågar jag prestera undermåligt. Skulle Rebecca se att jag “fuskade” skulle hon håna mig i all framtid. Därför fick jag fuska snyggt så hon inte skulle märka det, typ köra utan extra vikter eller skippa repetitioner när hon tittade bort. Min rädsla och respekt var av samma magnitud jag kände i lumpen när ett extrainkallat kustjägarbefäl skulle få ordning på min tropp

.

Andra halvan av passet gick dock lättare.. Då använde vi i större utsträckning redskap istället för egna kroppsvikten. Det var som att vila jämfört med tidigare. Trots att jag körde med de tygsta redskapen och vikterna.

Här kommer då andra saken jag får skämmas för. För jag tycker att jag är ganska vältränad. Har lixom tränat aktivt i nästan 7 år. Utöver det håller jag på med gogodans och har hyfsad kondition. Men ändå blir jag totalt utklassad på hennes pass.

Jä jä.. “Det är ingen tävling” kanske du tänker.. Men JO! Det ÄR en tävling.. För jag KAN väl inte vara ENSAM med att må liiiiite bättre när jag orkar mer än den som står bredvid mig på gymmet?

Hursomhelst. Trots ångest, rädsla och såhär i efterhand, en otrolig träningsvärk kan jag inte hjälpa att längta tills nästa pass. De kompletterar min annars mycket rutinmässiga styrketräning som är svår att variera. Musklerna får jobba annorlunda och det blir ett konditions/interpall-pass som heter duga!

Rebecca har verkligen lyckats inspirera mig (och de andra som regelbundet går på hennes pass) att köra extra hårt och utmana sig själva i sin träning!